You are currently browsing the category archive for the ‘Random’ category.
Varför känns det som att ingen är riktig?
Ingen är påriktigt.
Inte ens jag, eller någon alls?
Jag brukar få sådana här känslor ibland, på hösten och våren. Att jag börjar tvivla på om saker är dröm eller verklighet, det är jätte jobbigt.
Skolan går segt som vanligt, tur att man har lärare som heter duga, ni vet vilka ni är! ❤
Ska försöka väcka min bäjby så jag kan få gå ut och röka, natti!
Jag har låtit mitt finger vandra efter sprickorna i gipsväggen
Och frågat efter ömhet som inte finns för många gånger nu
Hjälp
Jag är en sjukling! Jätte cp sjuk! Ninni och Sara är här, vi sitter och kollar på ”en plats i solen” av någon konstig anledning.
Skulle praoat på dagis, men jag tror att alla nya människor (t.ex. ca tjugo barn jag aldrig träffat förut) var lite för mycket för mitt arma immunförsvar. Vilket var väldigt synd, för jag gillade verkligen att praoa där, barnen var jätte gulliga, personalen med.
Det är väl bara att se fram mot en ny skolvecka istället, HAHA.
Just nu sitter jag och knarkar värktabletter och Zyx, eftersom min hals inte riktigt vill vara med och jag knappt kan prata.
Alla katter skriker för tillfället också, mamma försöker tvinga i dom avmaskningsmedel, det går inte värst bra.
Jaja, ska dra nu, skriver mer någon annan dag.
Det verkar som att en del människor tror, att bara för att jag har flyttat hem skulle jag må så himla bra helt plötsligt?
”Jomen, nu har ju Maria flyttat hem och hon brukar ju klara det mest, klart vi ska arbeta lite extra nu!”
Och jag fattar att en del inte tycker att det är extra, men för mig är det!
Jag är förfan en mental naturkatastrof! Men är det någon som tar sig tid, sätter sig bredvid mig, lägger en hand på min axel och frågar; hur mår du egentligen, Maria?
Nej, det är det inte.
Jag är ständigt trött, men samtidigt alltid speedad, för jag orkar inte vara still och lugn, för då måste jag tänka, då kommer allt tillbaka.
Svek från diverse myndigheter, svek från vuxenvärlden, från vänner, pojkvänner. DET GÖR ONT, förhelvete, det gör ont!
Men, känns det som att man har ett litet svart privat moln, då orkar man inte alltid sätta sig ner, läsa SO eller brodera, jag tror inte att en del förstår det.
Och jag vet, jag vet så väl att jag kanske inte varit genom så himla mycket jämfört med en del andra. Men fortfarande… det är jobbigt, okej?
Jag har en ständig ångest klump i magen, jag är alltid trött men alltid uppe och håller på.
Jag mår så jävla dåligt.
Jag vara bara tvungen att skriva av mig.
Jag var hos min psykolog idag, han kladdade ner ADD på ett utav papprerna, hm?
Sen i slutet frågade han varför jag hade velat göra en utredning, och då sa jag som det var. Att jag märkt att jag uppför mig och beter mig annorlunda i vissa situationer än andra gör, och därför ville jag veta.
Och då frågade han om det var för att jag ville ha ett ”namn” på det. Och då sa jag ‘ja, ifall det finns ett namn på det’ Då svarade han, ‘ ja det gör det nog ska du se’
Har börjat bli osäker på om jag faktiskt har en diagnos eller inte, först trodde jag starkt att jag hade det, sedan trodde jag inte alls det, och nu är jag osäker.
Förresten, så sa Sara för ca en timme sen snart när hon gick och la sig i min säng att hon minsann inte skulle somna, så jag frågade nyss om hon somnat och fick ett; ZZzZZzZzZzzz! Till svar, så… så bra gick det med det lilla löftet då.
Jag har ont i huvudet och ont i magen och allt, jävla skit.
Nu kände jag att jag klagade väldigt mycket i det senaste inlägget, men sen insåg jag att allt faktiskt är ganska jobbigt.
Nej, NU FÅR JAG GE MIG.
Jag har varit hemskt lättirriterad hela dagen, även fast det är soligt, min SO är klar och.. ja, så jävla illa är det väl inte.
Det är det fan visst det, jag är bara fjorton, jag går i åttan på Fröding, ja! Det säger väl för fan allt. Helvete.
Dessutom! Så ska Sara springa runt på pride paraden med massa nakna lesbiska tjejer utan mig, ajo?
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH.
Skit.
Oh my god.
Haha, det skriks, det städas, det tvättas, det lagas mat, julklappar slås in, och somsagt, det skriks.
Morsan kommenderar, jag är tyst och snäll, pappa suckar och brorsan sätter sig på tvären. Men det är ju så det ska vara, för nu se – så är det jul igen.
Imorgon kommer väl pappas morbror och hans fru hit. Vi äter, öppnar julklappar, kollar på Kalle Anka, åker till mormor, äter igen, öppnar julklappar, åker hem, sover. Underbart!
Jag längtar tills på nyår.
Du är så fin så fin så fin. Och jag hittar aldrig ord tillräckligt för att beskriva exakt hur fin du är Sara. Du är bäst!
OH YEAH!
Skolan rullar på bra fan. Jag har sprungit runt som om jag hade eld i röven hela dagen. Jag har tappat två betyg! Och då ska ni tänka på att jag haft ca en månad på mig att arbeta ikapp en hel termins arbete, så… jag är bra! NO och syslöjd kommer jag få IG i, men jag låg efter fem kapitel i NO, det är ganska mycket det. Och jag vet inte om broderi är det jag prioriterar mest i hela världen just nu, eller va?
Och om ungefär en vecka är det jullov, och då ska jag förmodligen få flytta hem på fredagen också. Förstår ni hur fruktansvärt skönt det känns? Julmys med familjen då.
Jag kan knappt fatta att jag ska flytta hem igen.
Idag har jag och Sara tre månader. Hon överraskade mig med en ros. Jag blev så fruktansvärt glad, ingen har brytt sig om att göra sådant för mig förut.
På nyår förlovar vi oss, jag älskar dig Sara Viktoria Axelsson, du är så fin ❤
Det känns nästan okej nu, det känns nästan som att jag lever.
Spenderat helgen med min underbara fina Sara.
Det är sjukt, jag har inte känt kvinnan länge alls, men hon gör mig så hel.
Leendet, skrattet, jag klarar mig inte utan människan.
Det känns som att det skulle funka, det skulle kunna hålla förbannat länge.
För det känns så rätt, allt blir rätt. Hon finns i allt jag gör, i varenda tanke. Hon är allt, och jag älskar henne.
The love runs deeper than my bones.
Jag vet att jag sårar och sviker ibland dock, och det gör mig så jävla rädd.
Ångesten har smugit sig på nu på kvällningen. Usch.
Hejochhå.
Har nyss kommit ut ifrån mölnbacka (ett ungdomshem) kom ut igår.
Har nu blivit placerad i ett jourhem på Strand i karlstad. I väntan på familjehem, förmodligen…
Jag fattar inte hur jag kan tabba mig så förbannat hela tiden.
Det gör så ont när man inser hur många man sårat, utan att tänka på det.
Och nu sitter jag här igen, jag har absolut ingenting att säga till om.
Jag vill hem, jag vill vara med mamma och pappa, jag vet att jag har sårat er.
Det känns som jag sårat mig själv. Fan vad jag ångrar mig, och fan vad jag vet att jag inte kan göra det ogjort.
Förlåt alla, förlåt mamma, pappa, bror och syster, jag vet att jag har tabbat mig.
Och tack Sara Axelsson, jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna dig.
Du är så förbannat fin, jag älskar dig.
Jag har nu gjort en ny blogg igen. Och jag ska försöka använda den på rätt sätt också.
Ska försöka att främst skriva ner mina åsikter, och sådant som folk faktiskt tycker är intressant att läsa.
Och det här var ett mycket givande inlägg, men nu måste jag sova.
Haha!
Jaja, godnatt på er.
Ge dom ett finger och värm min hand 