Det verkar som att en del människor tror, att bara för att jag har flyttat hem skulle jag må så himla bra helt plötsligt?
”Jomen, nu har ju Maria flyttat hem och hon brukar ju klara det mest, klart vi ska arbeta lite extra nu!”
Och jag fattar att en del inte tycker att det är extra, men för mig är det!
Jag är förfan en mental naturkatastrof! Men är det någon som tar sig tid, sätter sig bredvid mig, lägger en hand på min axel och frågar; hur mår du egentligen, Maria?
Nej, det är det inte.
Jag är ständigt trött, men samtidigt alltid speedad, för jag orkar inte vara still och lugn, för då måste jag tänka, då kommer allt tillbaka.
Svek från diverse myndigheter, svek från vuxenvärlden, från vänner, pojkvänner. DET GÖR ONT, förhelvete, det gör ont!
Men, känns det som att man har ett litet svart privat moln, då orkar man inte alltid sätta sig ner, läsa SO eller brodera, jag tror inte att en del förstår det.

Och jag vet, jag vet så väl att jag kanske inte varit genom så himla mycket jämfört med en del andra. Men fortfarande… det är jobbigt, okej?
Jag har en ständig ångest klump i magen, jag är alltid trött men alltid uppe och håller på.
Jag mår så jävla dåligt.

Jag vara bara tvungen att skriva av mig.